The Arthur Conan Doyle EncyclopediaThe Arthur Conan Doyle EncyclopediaThe Arthur Conan Doyle Encyclopedia
22 May 1859, Edinburgh M.D., Kt, KStJ, D.L., LL.D., Sportsman, Writer, Poet, Politician, Justicer, Spiritualist Crowborough, 7 July 1930

Syn på Kriget

From The Arthur Conan Doyle Encyclopedia

Syn på Kriget is the Swedish translation of the Arthur Conan Doyle's The Outlook on the War published by Thomas Nelson & Sons in 1915. The pamphlet was originally published on 24 october 1915 in The New York Times.



Syn på Kriget

Storbrittanien har lika klar hjärna som, fordom att 'uttänka sina planer och lika stark arm att slå till.

I en av de spetsiga filosofiska anmärkningar, som tillfälligtvis smyger sig in i hans affärsmässiga korrespondens, har hertigen av Wellington en gång anmärkt, att i den brittiska karaktären rinner en djup åder av vansinne. Uttrycket är kanske väl kraftigt, men våra bästa vänner hava funnit en utpräglad excentricitet i vår själsverksamhet. En av dess underligaste yttringar är en ytterlig och olämplig självunderskattning — inte hos alla, ty vi hava också våra optimister liksom även våra skrävlare — men så högljudd understundom, att den drager till sig hela världens uppmärksamhet och giver en fullständigt felaktig uppfattning av vår verkliga ställning och karaktär. Historikern skall återfinna detta drag i alla tidsskeden av vår historia, och jag förmodar, att redan de vilda urinvånarne klagade över degeneration i deras stam, när de paddlade sig fram i sina ekor utefter våra kuster. Den har likväl grott allt fastare i oss med åren, och den underligaste syn i alla tider erbjuder för visso Storbrittanien i våra dagar, där det jämrar sig och snyftar över sin egen oduglighet.

Man kan icke finna någon bättre illustration till denna nationella benägenhet än kontrasten mellan den tyska och den brittiska pressen under de allra senaste månaderna. Om man fattade de olika artiklarna efter ordalydelsen, skulle man få den föreställningen, att Tyskland icke blott hade en fast förtröstan på framtiden utan också hade skäl att lyckönska sig själv till utgången av sina ansträngningar mot Storbrittanien under den tid, som gått, under det att man på brittisk sida skulle få det intrycket, att där rådde nedslagenhet, och att vi. till dato inte hade något skäl att vara nöjda med vad vi uträttat i kriget. Och ändå äro vi innerst i vårt hjärta lika vissa, att segern skall komma, som att solen skall gå upp i morgon, och en lugn översikt skall övertyga var och en, som studerat historia, att intet stort krig, som vårt land någonsin varit inblandat i, har under samma tidrymd visat så många lysande framgångar som det nuvarande under de senaste 14 månaderna. Våra svårigheter hava varit desamma som våra allierades. Våra segrar hava i stor utsträckning varit våra egna.


Vad vi uträttat.

Giv akt på vad vi utfört under denna korta tid, och jämför det med början av något av våra större krig. Under vårt krig mot den franska republiken dröjde det nära två år efter dess början, innan Rowe's seger gav oss den första glimten av en seger. Under det stora kriget mot Napoleon gjorde återigen först efter två år Trafalgar slut på den hotande faran av eni nvasion. Och först efter tolv års mycket växlande krigslycka hade vi tillkämpat oss segern. Se nu på 14 månaders arbete ! Vi hava annekterat hela det stora tyska kolonialväldet med undantag av Ostafrika och ett distrikt i Kamerun. Tack vare vår flottas glänsande verksamhet, hava vi sopat från havets yta den tyska flaggan, både örlogs- och handelsflaggan. Vi ha tvingat den tyska flottan till fullständig overksamhet. Vi hava tillbakaslagit dess allvarsamma submarina anfall, och vi hava skött vårt spel så skickligt, att allt eftersom tiden går bliva vi relativt starkare, icke svagare. Vi hava erövrat Sydmesopotamien från turkarne. Vi hava fullständigt tillbakaslagit deras tilltänkta invasion av Egypten. Vi hava hjälpt till att rädda Paris. Vi hava med franskt och belgiskt bistånd men huvudsakligen genom våra egna bemödanden hejdat framryckningen mot Calais och förorsakat en förlust av flera hundra, tusen tyskar. Vi hava genom vår intervention i Antverpen hjälpt till att frigöra den belgiska armen. Slutligen och framför allt hava vi skaffat oss en enorm frivillig arme, vilken är stor nog att kasta om vågskålen mellan Europas makter, och vi hava med en underbar anpassningsförmåga förvandlat oss till de allierades stora ammunitionsfabrik och förråd. Detta är vår historia, och om någon icke kan se att den är underbar, så är han icke bara pessimist utan också blind.

Vad hava vi nu att sätta på vår debetsida ? Jag sysslar för ögonblicket med de stora resultaten och icke med detaljerna. hela världen skulle den strängaste kritiker icke kunna peka på mer än enda punkt — Dardanellerna. Men hava vi misslyckats vid Dardanellerna ? Jag tror att, även om vi icke skulle lyckas att forcera sunden, så har ändå försöket varit värt att företagas. Vi hava förlorat 100,000. Hur många hava turkarne förlorat ? Säkert icke mindre. Vi hava bundit en stor mängd av deras bästa trupper, som annars skulle hava opererat mot oss på de egyptiska och mesopotamiska fronterna eller i Kaukasus mot ryssarne. Ian Hamilton har tagit bort den starka pressen från Maxwell å den ena sidan och Nixon. å den andra. Men det största av alla resultaten från dardanellexpeditionen är, att den har förenat oss med Ryssland, såsom intet annat hade kunnat göra. Nu kan Ryssland inte längre säga, såsom det eljest kunde hava gjort, att vi tänkt endast på vårt eget herravälde. Vi hava offrat vårt blod och våra fartyg under försöket att spränga de portar, som stänga det inne. När episoden en gång står kvar som ett historiskt minne liksom passagen av Duckworth år 1807, så skall detta stora resultat ännu förbliva.


Värdet av Dardanellexpeditionen.

Men å andra sidan, en följd, som kan visa sig vara av vital betydelse, kan komma från Dardanellerna. Det är våra operationer där och den fara, som på grund därav har uppstått för deras bundsförvant, som har dragit centralmakterna till deras framryckning mot söder. Det närmaste resultatet därav är, att serberna, som närmare ett år varit praktiskt sett neutrala, dragits in i kriget och på så sätt en ny front öppnats, som tyskarne måste förse med manskap och ammunition. Det är att tappa friskt blod in i en kropp, som redan höll på att långsamt förblöda. Vad hava de att vinna där ? Om man nu bortser från deras drömmar i storhetsvansinne om en frammarsch mot Indien, vilket är då deras praktiska syfte ? Om de skulle krossa Serbien, skulle det gå oss djupt till sinnes, men det skulle icke hava någon inverkan på kriget, eftersom Serbien, såsom redan anmärkt sedan flera månader har varit overksamt. Och vidare? Skulle de kunna rycka fram mot Konstantinopel med en stark arme av allierade i löpgravar i deras flank vid Saloniki ? Skulle verkligen turkarne välkomna en arme av bulgarer och andra arvfiender, som marscherade in i deras huvudstad på bekostnad av deras gamla vänner ? Och om vi antaga, allt detta och föreställa oss dem i Konstantinopel, vad sedan ? Hur vilja de tåga igenom den egyptiska öknen och möta den kvarts million man, som vi kunna ställa upp vid Suezkanalen ? Vad kan det gagna dem att vara starka i Mindre Asien, samtidigt med att nötningen har slitit ut dem i öster och väster, och de allierades led, som växa allt tätare, börja tränga inåt mot Berlin ? Ju fastare man tager dessa fantastiska faror i ögonsikte, dess mer upplösas de till ningsspöken. Vinsterna av den tyska expeditionen äro dimmiga och avlägsna. Förlusterna äro omedelbara och påtagliga. Och det är pressen på Dardanellerna, som har framkallat dem.

Men hava vi misslyckats vid Dardanellerna ? Det är säkert för tidigt att yttra sig om. Man har kritiserat Winston Churchill, därför att han sagt, att endast ett par mil skilde oss från segern. Aldrig har en kritik varit mera häcklande och ointelligent. Vad han sade, var ett klart faktum och lika sant i dag som då. Hade han sagt några få veckor eller till och med månader hade kritiken varit begriplig. Men han sade mil, och det är påtagligt sant. Vad han ville bevisa — och vad han också klart bevisade — var, att om vi hade en seger kunde vi icke bliva berövade frukterna av den, såsom tyskarne blevo berövade sitt Paris, utan att priset var i våra händer i samma ögonblick, som framgången var nådd. Han underskattade icke det fruktansvärda företaget. Ännu mindre skulle någon göra det nu. Men vi känna icke fiendens svårigheter. Vi kunna inte säga, vilken försvagning, som kan komma eller vilka förändringar, som kunna inträffa. Vi äro färdiga till lands och sjöss, och det är endast fråga om ett framgångsrikt grepp. Det är säkerligen för tidigt att avskriva Dardanellförlusten och anteckna den såsom den enda post, som skulle finnas på vår debetsida. Men jag upprepar, att även om sunden icke komma att forceras så skall icke desto mindre framtidens historieskrivare mycket lätt finna, att dessa operationer hava haft vittfamnande och ödesdigra resultat.


Vårt fälttåg i väster.

I militärt avseende hava de stora händelserna under vårt fälttåg i Frankrike och Flandern varit oss så nära med dess skilda, spännande tilldragelser, att man måste använda en viss urskillningsförmåga för att kunna utfinna deras riktiga proportioner och bestående historiska värde. Så vitt angår det brittiska fälttåget, torde följande summariska redogörelse vara i huvudsak riktig. Fälttåget började med nederlag (ärorika och oundvikliga, men icke desto mindre nederlag) vid Mons (den 23 augusti) och Le Cateau (den 26 augusti). Därefter följde segern vid. Marne (den 6-11 september), där äran tillkommer våra franska allierade, och det oavgjorda slaget vid Aisne (den 13 september), där för första gången orörliga linjer formerades, ett erkännande av misslyckande från inkräktarnas sida. Därpå kom den långdragna, segslitna träffningenvid La Bassée (den 12-31 oktober), i vilken intet resultat ernåddes och orörlighet åter blev påtvungen. Samtidigt utkämpades det första slaget vid Ypern (den 20 oktober-13 november), där tyskarne tillbakaslogos med mycket svåra förluster under deras upprepade försök att bemäktiga sig denna stad. Detta utgjorde slutet av kampanjen år 1914 med undantag av en skarp strid vid Festubert den 19-21 december, där de brittiska trupperna första dagen kastades tillbaka, men genom ett framgångsrikt motanfall följande dag återställde jämvikten.

Fälttåget år 1915 började med en dyrköpt brittisk seger vid Neuve Chapelle den 10 mars, vilken medförde den varaktiga besittningen av denna by. Därpå följde den lokala men häftiga striden om Höjd 60, vilken slutade med en fullständig brittisk seger för ögonblicket, fastän garnisonen senare drevs ut med giftiga gaser den 5 maj. Sedan kom det andra slaget vid Ypern från den 22 april till den 24 maj, ett av de största slag i historien, där tyskarna återigen misslyckades i sitt huvudsyfte att erövra staden och bryta fronten, men lyckades taga fyra grova kanoner och några fångar från oss samt vinna två mils (engelska) terräng utefter en. front på 20 mil. Det måste därför sanningsenligt omtalas som en tysk framgång. Innan detta slag slutat, hade en annan strid brutit ut längre ned åt fronten, slaget vid Richebourg (den 9-24 maj), vilket började med ett blodigt tillbakakastande av ett brittiskt angrepp men slutade med en betydlig och förblivande terrängvinst. Efter detta följde fäktningen omkring Hooge, som fortsatte med växlande stridslycka under hela sommaren, varvid tyskarne hade en bestämd framgång den 30-31 juli, under det att de brittiska trupperna vunno avgjorda segrar den 15-16 juni och den 9 augusti. Slutligen kom slaget vid Loos den 25 september, vilket knappast kan sägas ännu vara slutat, men som säkerligen har varit en brittisk seger och medfört vinst av mark, fångar och kanoner. Sådan är i en blott och bar uppräkning vår militära verksamhet tilldato. Man bör minnas, att under de första sex månaderna tyskarne voro betydligt överlägsna i antal, och att under det andra halvåret, då numerären hade blivit lika, de hade en ännu tydligare övervikt i kanoner och ammunition. Genom de allierades lysande ansträngningar är numerären i väster nu till vår fördel, och ammunitionen minst jämnställd. Vad kunna vi icke då vänta av framtiden ?


Vi hava fyllt vår uppgift.

Det är icke blott så, att vi inte hava någonting att förebrå oss och en hel del att lyckönska oss till i det nu pågående kriget, utan vi hava, synes det mig, också från början gjort anmärkningsvärt små misstag. Tack vare McKennas fasthet med avseende på de åtta stora slagskeppen, och tack vare Churchill's drivande kraft under åren närmast före kriget, var vår flotta färdig såsom aldrig förr för den ytterligaste kraftmätning. Av våra fyra armékårer — det mesta vi någonsin tänkt sända utom riket — voro två och en halv redo för den första sammanstötningen, och de andra följde efter. Vi fyllde vår uppgift såsom vi sagt oss skola fylla den, och vi vunno vårt spel, såvitt vi kunna, beräkna vinster och förluster mellan tyskarne och oss. Om McKenna och Churchill satt oss i en stark position på havet, så har Haldane gjort samma stora tjänst till lands. Det brittiska militärmaskineriet, såsom vi (och tyskarne) veta, den utmärkta territorialarmén, officerarnes utbildningskår (som har varit av en sådan väsentlig betydelse), förvandlingen av hjälptrupperna till en praktisk verklighet, allt sprang fram ur hans klarsynta och vittskådande hjärna. När man ihågkommer hans långa försvar för territorialtrupperna, det hån han och de voro utsatta för, det gyckel varmed hans försäkran möttes, att de efter krigets utbrott skulle hava tid att bliva bra trupper, innan de drogo i fält, och när man så ser, hur fullständigt hans planer hava gått i fullbordan, då vet man icke vad som är mest förvånansvärt, hans egen framsynthet eller otacksamheten och förvändheten hos så många av hans landsmän. Kommande generationer skola, menar jag, betrakta Lörd Haldane som en av landets räddare.

Efter krigets utbrott hava vi också haft en utomordentlig lycka med hänsyn till våra ledare. Om man söker tillbaka genom alla de ärorika lederna i Storbrittanniens historia, skulle man icke kunna finna någon enda man, som varit både genom natur och övning så lämpad att taga överinseendet av ett sådant krig som detta, som Lord Kitchener är. Hans kalla, matematiska, hjärna, hans förmåga att tänka sig in i förhållandena ett år framåt, hans fasta, oböjliga viljekraft, hans frihet från all politik, allt detta gör honom till idealet för en ledare i ett sådant krig. Och vilken medarbetare har han icke i Lloyd George, som äger just vad. soldaten behöver, förbindelsen med demokratien, den glödande vältaligheten, kännedomen om det brittiska livets praktiska förhållanden ! Med sådana män hemma och med våra ledare till lands och sjöss från French och Jellicoe nedåt kunna vi förvisso gå framtiden tillmötes med lätt hjärta. Våra svårigheter hava i själva verket aldrig varit våra egna, utan hava haft sin orsak i det faktum, att centralmakternas hemliga förberedelser hava för en begränsad tidrymd gjort dem mäktigare till lands än deras grannar. Vad som är behövligt av ökad styrka hava, vi att lämna. Genom ett underverk av organisation och nationell hänförelse skola vi bliva i stånd därtill.


Grundlös pessimism.

Det värsta med denna grundlösa pessimism är, att den tager bort det sunda förnuftet från en hel del personer, som äro fullt medvetna om det goda de själva uträttat, och kommer dem att tro, att gott och ont är nära nog detsamma. Det verkar också nedslående på allmänheten och ger den en obestämd föreställning, att allt är på tok, när nästan allt är som sig bör. Flottans ledning och uppträdande hava lyckligtvis gått så gott som helt och hållet fria från häcklare, men tag som exempel det ständiga upprepandet av ett sådant uttryck som "Villervallan i krigsministeriet." Den utomordentliga arbetsprestationen hos vårt krigsministerium har varit en av överraskningarna under detta krig. Var det någon villervalla, når det sände ut undsättningstrupperna med en sådan snabbhet och fullständig utristning, med en intendentur, som alla medgivit vara utan jämförelse, och med en transport- och sjukvårdsservis, som utgör ett föremål för våra allierades avund ? Vi tala med erkännsamhet, om hur vår arme blivit tiodubblad, men Lord Kitchener gör inte sådana saker genom att vinka med trollspöet. De hava utförts genom hårt arbete och genom organisationsförmågan i krigsminis teriet, som självt har tiodubblat sina plikter inom loppet av ett år. Vad angår ammunitionsfrågan, så kom den som en som en överraskning för oss som för hela världen, men det är anmärkningsvärt, att bristen på högexplosiva sprängämnen berodde på ekonomiska och icke på administrativa orsaker. Frihandel har utan tvivel många fördelar men den har också motsvarande nackdelar, men om Ni står i beroende till ett annat folk i fråga om nödvändiga produkter, i stället för att i förväg sörja för deras anskaffande i edert eget land, så är Ni utsatt för möjligheten av en sådan kris, som vi nu hava lyckligt kommit över.

Vi läsa vår historia den ena morgonen efter den andra och ofta synes morgonen ganska mörk. Det är icke på sådant sätt den skall skrivas i framtiden. Vi se varje virvel och bakvatten, men framtidens man kommer blott att se flodens huvudriktning. Där finnes intet skäl för pessimism, utan i stället goda grunder, varför vi skulle på våra knän tacka den Makt, som leder våra öden för tydliga bevis för att Storbrittanien har lika klar hjärna som fordom att uttänka sina planer och lika stark arm att slå till.


Source





© arthur-conan-doyle.com